Så  nu har även jag blivit en bloggare.....

Just nu är jag mentalt väldigt upptagen av mitt vikts- och träningsprogram. Jag gick med i Itrim redan i våras och började min vana trogen att fuska redan efter ett par veckor. Gav upp viktminskningstanken efter en utlandsresa i maj  och har under hela sommaren och fram till för en dryg vecka sedan ätit och druckit utan förbehåll. Har ändå gått på Itrims gruppträffar och spridit dålig stämning, bland mina mer entusiastiska och avsmalnande gruppkamrater, med mina negativa kommentarer om bristande framgångar och allmänt skeptiska hållning till hela programmet. De andra har med strålande glädje delat med sig av sina erfarenheter som att dricka kolsyrat vatten för att minska hungerskänslor och patetiska berättelser hur de "unnat sig" att avstå från grillbiff och vin. Under hela våren och sommaren har min hälsorådgivare M förföljt mig med mail och telefonsamtal (som jag självklart undvikit att svara på). eftesom jag avbokat uppföljningsmötet. Det gick så långt att jag började gå långa omvägar förbi Itrimcentret, som tyvärr ligger alldeles intill bostaden, för att slippa möta henne. En eftermiddag såg jag henne då jag, fetare än nånsin, lunkade hemåt med stinna matkassar och systempåse. Fick en rejäl adrenalinskjuts där kan jag lova.  Nåväl..till slut tog jag tjuren vid hornen och bokade en tid.

Väl på plats spände hon ögonen i mig och frågade "Vill du verkligen gå ner i vikt?"  Och det ville jag ju. Efter ytterliggare allvarsord. "Du måste bestämma dig" och "Annars kan jag inte hjälpa dig" fick jag lova att underkasta mig 12 veckors pulverdiet och träning 3 gånger i veckan. Och jag har lovat att göra precis som hon säger denna gång. M visade sig vara av hårt virke. Det är nog bra för mig det. Jag är en person som är van att bestämma och vill göra saker efter eget huvud. Är nu på dag 12 med pulver och ska gå ner 20 kilo.

Det känns tungt just nu. Har man 20 kilos övervikt märks ett par förlorade kilon inte så mycket. Jag vet sen tidigare att det känns lättare då man kommit en bit på väg och det känns roligt att prova nya och gamla klädesplagg.

Maken flinar retfullt och nyper mig i fettvalkarna. Han brukar ge mig syrliga kommentarer om mina mat- och soffvanor. Själv är han irriterande nog en mycekt aktiv person som springer 1 mil varannan dag oavsett väder och vinf. Han är mycket nöjd med sin slanka kropp och plågar omgivningen (läs  mig) med berättelser om sin egen förträfflighet och goda fysik. Jag- som jobbar inom psykbranchen, muttrar ibland om ortorexi men det verkar inte bekomma honom nämnvärt. Det verkar snarare som han tar det som en komplimang. Ni kommer säkert få höra mer om maken så småningom. Där finns en hel del intressant stoff att ösa ur- tro mig.  Ha det !   

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Snart helg! Bara en patient kvar att träffa. Helgen är inbokad med triviala saker som att fixa naglarna och att tvätta. Dessutom ska träningspass och långpromenad hinna med. Jag är en rätt lat peron. Tycker att dessa till synes futtiga aktiviteter ...